Församlingen på Södermalm har gamla anor. Redan på 1700-talet höll troende fria möten här. Den tidens troende blev svårt förföljda, men deras tålamod och frimodighet blev efterföljarnas exempel. År 1929 bildades en ny församling på Södermalm efter en sammanslagning av två mindre pingstförsamlingar - Tabor, som bildades 1919, och Smyrna, som bildades 1917 och som båda verkade på Söder. Den nykonstituerade församlingen antog namnet Södermalms Fria Församling.
Församlingen startade sin verksamhet i en hyrd f.d. biografsalong på Mosebacke torg, som knappt rymde de dryga 500 medlemmarna. Men söndagen den 1 september 1929 hölls ändå det första gemensamma mötet. Lewi Pethrus medarbetare, Alfred Gustavsson, kallades till att bli församlingens pastor och tillträdde samma år, 1929. Han blev kvar i tjänst till 1945. Hans glödande förkunnelse och iver för själarna var känd över hela landet.
Verksamheten på ”Mosebacke” kännetecknades av en stor aktivitet, trots att man var i akut behov av större lokaler. I samband med februarikonferensen 1930 upplät kyrkoherden Carl Edquist Katarina kyrka, vilket väckte stor uppmärksamhet. Det sades vara första gången statskyrkan anförtroddes åt pingstvänner. Ingen anade då att 50 år senare skulle lovsångsmöten bli en naturlig gudstjänstform i denna kyrka.
Redan från början undersökte man olika möjligheter att hitta en plats där man kunde uppföra en ny kyrkbyggnad. Under sökandet efter en lämplig tomt fann man en stor kulle i slutet av Götgatan vid Skanstull. Visserligen bestod en stor del av tomten av ett berg, men det hindrade inte Alfred Gustavsson, som hade tagit emot en vision och blev förvissad om att det här var rätt plats. Han började be: ”Gud, giv oss detta berg!”.
På berget låg förr en krog där man gav den dödsdömde sin sista sup på väg till avrättningsplatsen. Det blev en hård kamp mellan stadens myndigheter och Hjelm/Gustavsson om fastighetens ändamål. Staden hade tänkt sig en biograf men Hjelm förklarade varför en kyrka gagnade söderborna bättre än en bio. Men när beslutet i Stadsfullmäktige var klubbat och bygglovshandlingarna godkända fanns det inga förbehåll nedtecknade, vare sig gällande fastighetens användning eller statens rätt att ta över om församlingen misslyckades. Gud hör bön och stadens myndigheter upplät tomt nr 33 åt kyrkbygget.
När arbetet med kyrkobyggnaden påbörjades fanns endast 16 000 kronor i byggnadskassan. Men trots detta startades det stora sprängningsarbetet och uppbyggnaden mitt under ett brinnande krig. Löftet medlemmarna höll fast vid var: ”Gud hör bön”. Det var med glädje och tacksamhet man den 16 mars 1941 kunde ha en invigningshögtid tack vare medlemmarnas framtidssyn och frimodiga tro. Det är i denna lokal som församlingen har sina gudstjänster och kontor än idag. Fastigheten har genom åren genomgått många förändringar allt eftersom församlingen har expanderat sin verksamhet. Under år 1963 utfördes en ombyggnad av lilla salen. Takhöjden sänktes så mycket att en församlingsvåning kunde inredas ovanpå. Under år 2009-2010 utfördes ett större renoveringsarbete, där nya ytor frigjordes och kyrksalen fick ett modernt utseende och helt nya teknologiska möjligheter för gudstjänstens ljud, ljus- och TV-inslag.
Det tryckta ordet har från början haft en stor plats i församlingen. Redan i januari 1930 utkom tidningen ”Missionsfacklan” som utkom i fem årgångar. Ett bokförlag, ”Facklans Förlag”, startades också och därifrån utkom flera böcker och sånghäften. En verklig eldsjäl, när det gällde det tryckta ordet, var C.G. Hjelm, som blev pastor i församlingen 1938. Han tillhörde eliten av vårt lands verkliga folktalare och var en flitig debattör och författare. Han efterlämnade en rik produktion av böcker och skrifter. I september 1946 startade han tidningen ”Söderbladet”, den har sedan följt församlingen i många år och varit till stor välsignelse.
1975 kom församlingen i kontakt med de spansktalande vännerna Maria och Marco Flores. De började genast arrangera möten för spansktalande och gruppen växte stadigt. Sedan dess har församlingen döpt och välkomnat många spansktalande till församlingen och den spansktalande gruppen finns kvar än idag.
Pastor Bror Spetz blev församlingens pastor och föreståndare år 1976. Han välkomnades till församlingen under hösten med ett pampigt välkomstmöte. En sak som alltid förknippades med pastor Bror Spetz var hans stora entusiast att be och hans känslighet inför Gud.
År 1979 genomgick församlingen en mycket stor förändring genom den karismatiska förnyelsen som gick fram över stora delar av världen. Församlingen valde att vara öppen för förnyelsen och därför föddes en ny lovsång i församlingen. Den första lovsångskonferensen som hållits i Sverige hölls i Södermalmskyrkan år 1981. Lovsångskonferenserna blev sedan en regelbundet återkommande händelse, en mycket efterfrågad sådan. Den karismatiska förnyelsen förändrade hela församlingens struktur och gav ett nytt uttryckssätt och utformning av församlingens gudstjänstliv.
1982 tog Bror Spetz kontakt med Ulf Ekman som var verksam bland annat som studentpräst på Uppsala universitet. Han fick inbjudan att ha bibelundervisning i Södermalmskyrkan under en vecka i juli.
Samarbetet ökade och samma år i september startades bibelkvällar med pastor Ulf Ekman varje onsdag. Under första mötet var kyrkan halvfull, men redan veckan därpå var kyrklokalen med läktare helt fulla. Folk reste från Sundsvall och Göteborg, från Umeå och Örebro, från Jönköping och andra städer för att delta på bibelkvällarna som nu hade blivit ett stort samtalsämne bland pastorer runt om i landet. Denna nya slags undervisning fick namnet ”Trosundervisning”.
Södermalmskyrkans första troskonferens hölls i Eriksdalhallen år 1983. Huvudtalare var pastor Ulf Ekman. Det var en annorlunda och unik konferens fylld av glädje, lovsång och dans. Förkunnelsen skapade både glädje och misstänksamhet. Under åren 1983-1988 skedde en enorm tillkomst av nya människor till Södermalmskyrkan, med höga dopsiffror. Under flera år döptes närmare 150 stycken årligen och under hela denna period välkomnades 600 nya medlemmar. Många av de här medlemmarna blev dessvärre inte mycket mer än pappersmedlemmar i matrikeln. I början av 90-talet gjordes därför en korrigering av matrikeln, då tog man bort mer än femhundra medlemmar som endast var matrikelmedlemmar.
Förändringen som församlingen gick igenom medförde även en ny tid i missionsarbetet. 1979 kallades Carl-Gustaf Severin som medarbetare i församlingen. Han fick en vision av vad Gud ville göra i Europa och i det dåvarande Sovjetunionen. År 1985 gjorde han sin första resa från Södermalmskyrkan till Sovjetunionen. Denna resa kom att följas av hundratals liknande missionsresor. Det har sagts om Södermalmskyrkan att den bedrivit en mycket allsidig mission. Redan det år församlingen bildades, 1929, utsändes de första missionärerna, Carl och Anna Spira till Kina. I Indien upptogs mission år 1932, men både Kina och Indien stängdes sedan för mission. Sedan 1935 har församlingens tyngdpunkt varit mission förlagd till Afrika, där har bland annat Eva Danielsson och Hugo Lindholm arbetat, utsända av församlingen. Värt att nämna är att mellan 1938 och 1946 hade Södermalmskyrkan en missionerande utpost på Westmanöarna, Island.
Församlingens sång- och musikliv har varit rikt och blomstrande. Inte bara i fråga om att sjunga och spela olika slags instrument, utan också när det gällt tonsättning, komposition och arrangemang. Söderkören, som varit välkänd över hela landet, har haft förmånen att ha goda ledare och har vid speciella tillfällen uppfört krävande verk. Församlingen har även haft en mästerlig strängmusikverksamhet samt en sångargrupp som rest runt i landet. En populär händelse inom musiken har varit då församlingen stått som arrangör och inbjudare till den årliga återkommande och riksomfattande ”Sång- och musikledarkonferensen”. Några inspelningar på grammofonskivor bär också vittne om musikverksamheten, bland annat en skiva från ”Gitarrsystrarna” under Hilda Holmbergs ledning. I början av 70-talet gavs LP-skivan ”Så har vi´t på Söder” ut. Det blev en översikt av den sång och musik en mötesbesökare kunde höra i Södermalmskyrkan.
Barnen har alltid varit i församlingens hjärta. På Mosebacke samlades 100-talet barn varje söndagsmorgon och det fanns ett stort behov av hjälp till behövande hem. Under krigsåren ordnades också sommarhem. Flera så kallade utpostssöndagsskolor öppnades. En blomstringstid upplevde söndagsskolan under fyrtio- och femtiotalet. Som mest nådde verksamheten över 15-talet söndagsskolor som berörde de flesta av söderförorterna. 1939 mottog församlingen ur konungen Gustav V:s hand en fana under Svenska flaggans dag som ett tack för kyrkans arbete med barn. Även ungdomar har varit i fokus i församlingen. Lägerverksamheten under sommar och vinter har haft stor betydelse och inneburit att många ungdomar tagit nya steg i tron.
I augusti 1986 startades Södermalmskyrkans kristna skola med grundskola från årskurs 1 till 9 samt dagis och fritids. Då hade församlingen inget tillstånd, men startade för att Europakonventionen fastslog att man har rätt att starta skola för att undervisa sina barn i enlighet med sin övertygelse. En kort tid senare fick skolan godkänt av Skolöverstyrelsen, vilket blev ett glädjande besked för församlingen och dess då 40-talet elever. Samma år startade församlingen även en bibelskola med 118 elever.
1986 anordnade pastor Bror Spetz en bönemöteskväll i församlingen. Detta blev startskottet för ett så kallat Böneberg som anordnades varje vecka. Det har inte funnits en fredagskväll med färre än 70 personer delaktiga och ändå har det pågått i över nitton år varje vecka, med undantag av jul- och påskveckorna.
Sedan 2003 arbetar Södermalmskyrkan med G12-visionen. Samma år arrangerades den första skandinaviska G12-konferensen i Södermalmskyrkan. Sedan dess arrangeras den årligen och drar många besökare bland pastorer och troende runt om i Skandinavien och Europa.
Fotnot: År 1999 bytte Södermalms Fria Församling sitt formella namn till Södermalmskyrkan. I folkmun har vi dock alltid kallats för Södermalmskyrkan.
Den första juni 2007 fick Bror Spetz, Södermalmskyrkans pastor och föreståndare sedan 1976 lämna sitt jordiska hem för att gå till sin himmelska vila.
